Hopplöshet

Ängel

Ängel

Hopplöshet

Jag är trött.
Tappar tom orden.
Knappt jag orkar lyfta på fingrarna
för att skriva.
Det som brukar gå med en hejdundrande
fart annars.

Hopplösheten har lagt sig hos mig,
undrar om den bygger bo här
i och hos mig.

Hopplösheten som talar om att det
spelar ingen roll vad jag gör,
vad jag säger,
hur många ljus jag än tänder,
hur mycket jag än ber,
så kommer inte min Matias tillbaka..

Hopplösheten och jag går för tillfället
hand i hand.
Måste säga att det är en väldigt otrevlig hand att hålla i,
det gör ont, när den knyter sig i mig.

Börjar inse det hopplösa, meningslösa i det här.
I att Matias för alltid, för evigt är borta.
Så otroligt meningslös och hopplöst det är.

Varför?

 

Skrivet 15 december 2002

Annonser

Responses

  1. Usch känner igen mig i det du skriver vännen,stöd kram ❤

    • Mmmm, ibland känns det bara så hopplöst med allting, men just nu känns det bättre på nåt sätt. Jag har äntligen försonats med tanken att det blev såhär i vår familj. Hand i hand med sorgen – för alltid. Och jag vill tro att Matias är närmare än vad vi anar, bara en tunn hinna som skiljer oss.
      Kram


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: