Skrivet av: Tuija | 04 maj 2009

Tårtdags…

Gråter just nu, smärtan är olidlig, men det går ju, som allt annat.

När vi skulle äta tårta förut brast Adrian ut i ren och skär gråt,
tårarna bara strömmade utmed hans kinder, han snyftade, snörvlade och hulkade fram:
”Mamma, jag vill inte att Matias är död, jag vill att han är hos oss!”

Jag som tröstar med den värkande själen som är i mig.

Därefter åt vi tårta, kunde skratta och minnas Matias.

Adrians tårar står för en enorm längtan efter sin storebror, Matias var så mycket mer än en storebror, barnen kallade honom ”Pappa Tias”, han var en pappa-figur för dom mer än vad deras biologiska far var och är. Tårarna som så smärtfyllt svämmade över hos Adrian stod för längtan, saknad efter Matias och även en längtan och saknad efter sin biologiska pappa som inte tar någon del i barnen de smås liv.

Det var mycket känslor bakom dom tårarna. Senare stod han vid minnesbordet vi har till Matias, han hade hittat massor med fina, släta, små stenar. Han ordnade dom så fint till M E och sen ett hjärta. Jag har tagit kort och ska lägga in här så småningom. Funderar bara på hur man kan limma fast dom på något så att det håller ordentligt och inte som nu bara. Och VAD ska vi limma fast dom på?

Det är en jävla berg och dalbana vi befinner oss i…

Tack så mycket för tankar, tända ljus, det betyder så mycket.

Annonser

Responses

  1. Jag sitter här med händerna i knät. VAD ska jag skriva? Jag vill skriva något, ge mig till känna, berätta att jag VET hur det är, hur det känns.
    Men VAD skriver man, alla ord är redan sagda känns det som.
    Men – de behövs igen, varje födelsedag när hjärtebarnet inte är med, varje årsdag/dödsdag, då behöver man höra de tröstande orden igen och igen.
    För tillståndet som saknande moder går ju aldrig aldrig över, mildras kanske, men går aldrig över.
    En liten hinna av skyddande minnen har lagt sig över sorgen, men det behövs bara en pojkes ljusa nacke, en pojkes slängiga rörelser, en melodi, en liknande bil, så blir man smärtsamt påmind om sonen, den förlorade sonen. Så är såret lika öppet igen.
    Det är allt jag kan säga……

    /Lena ”Mamma-till-Mathias”

  2. Hej Lena
    Tack snälla du för att du skrev ner några rader. Som du skriver behöver man få höra orden om och om igen, speciellt på särskilda dagar.

    Den skyddande hinnan är så skör emellanåt, får hulka efter luft – men det går det också i det här livet efter.

    Ska kika in på din blogg nu och återigen tack för att du v ar/är med oss.
    Kram

    • Hej igen, Tuija
      Undras om du känner igen mig? Vi var i mailkontakt då på vintern efter olyckan, vi med våra Mathias´ar (Din Matias och min med th!) Östersund. Jämtland. Bilolycka. Det var mycket av våra öden som länkades samman….
      Du får jättegärna länka till min sida, visserligen så är den ännu i sin linda, men på gamla bloggen finns det mycket om Mathias. Jag vet fortfarande inte HUR jag vill ha sidan, mammalillmathias-bloggen, den ska vara ”lagom” men ändå fortfarande vara min ventil. Svårt.
      Hälsning Lena


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: