Skrivet av: Tuija | 05 november 2012

Alla helgona dagen..

 

 

 

 

Bild

 

Tunga var stegen dit..Tillsammans med barnen ”de små”..Nå, nu är dom 16 och 13 år, tänk vad livet rusar iväg. 

Ljustrålen som går ner över gravstenen fanns inte där då fotot togs.Jag vill se det som en hälsning från Matias.

Tände ljus, pratade lite, stilla, stilla hos Matias – en fin stund. Älskar mina barn, alla tre, så ofantligt mycket.

Skrivet av: Tuija | 05 november 2012

Skrivet den 10 oktober 2012..

..Idag är det exakt 10 år sen..vi stod samlade där i Skönberga kyrkan för att säga farväl..fast enligt mig ”på återseende”. Det blev en vacker, tragisk, hemsk stund. Jag minns inte så mycket..ibland minns jag allt glasklart. Hur jag vägrade åka hem då jag kommit dit på morgonen. Hur rädd jag var. Smärtan, overklighetskänslan.

Hur nån hämtade mina kläder jag skulle ha på mig så jag fick byta om i församlingshemmet. Hur jag stod och höll min ena hand på Matias kista, eller skattkistan som Adrian sa då, när blommorna dekorerades. Hur ljudanläggningen riggades upp, hur iskall jag kände mig emellanåt, ”det här händer inte”.

Hur jag gick bort och tittade gravplatsen. Konstaterade att ja ”Då ska vi gå så och så” …Hur Jukka kom, hur svårt det var. Hur förtvivlade våra ögon var då vi mötte varandras blickar.
Hur vi höll om varandra hela tiden ute vid gravplatsen sen, hur vi höll varndra hårt, hårt i handen. Hur alla människor kom, släktingar, vänner..alla var där…Hur fint och vackert Lillemor Björling pratade om Matias. Hon hade varit hemma hos oss och jag kände att hon verkligen fångade upp hur Matias var som person.. Hur ont det gjorde samtidigt totalt overkligt.

Åter igen ”det här händer inte”

Minns hur Tilda och Adrian satt bakom Jukka och mig, hur roligt de tyckte det var att få se alla Matis kompisar..Hur förtvivlade och rädda de blev då jag började gråta och när de upptäckte att inte inte var nån ”kul stund” med Matias kompisar,och var var Matias? De var så små..

Minns hur Jukka och jag stod och tog emot alla som kom. Tog i hand, kramade om, tror vi sa välkomna, fint att just du kunde komma..minns inte. Hur jag hade en liten lugnane tablett i fickan som jag totalvägrade ta, men den fanns där ifall att. Hur lumparkompisar, plutonchef och finska militär prästen och Matias nya flickvän Jessica från Finland kom.

Hur ont det gjorde då Jukka och jag tvingades gå bakom vår sons kista..till platsen.. Sen är minnena diffusa igen..

Vad många vi var, fullt med folk,kyrkan var proppfull, runt Matias plats vi var tvugna att sprida ut oss. Så många. Så älskad är han.

Fika i församlingshemmet. Där Jukka och jag, Matias mormor och farmor samt prästen liksom fick sitta uppe på en scen till allmän beskådan kändes det som då. Ändå.tryggt för vi kunde se er alla som älsade Matias. Vi visste ju ingenting om hur det ”ska” gå till då man begraver sitt barn – inget någon förälder ska behöva uppleva,men som sker varje dag i Sverige…

10 år sedan begravningen idag. Jag tänder ett ljus för min Älskade Erik Jesper Matis Eklund ♥

Nåt som jag för alltid kommer bära med mig är all kärlek som strömmade ut från er som var där, TACK.

Likaså Lillemors ord ”Matias är nu i Guds blick”..

Tänk,inte ens kärleken rår döden över.

Kärleken är starkare än döden!

Nu har jag fått minnas en stund – ensam för mig själv. Nu ska jag göra min dag.

Ta er tid och lyssnapå Peter LeMarcs låt här nedanför, skänk en tanke till Matias – sen går ni ut och gör er dag till en underbar dag och gläds åt att vi fick förmånen att ha honom hos oss i 19 år.

Kram Tuija ♥ ♥ ♥

Peter LeMarc – Gråta som en karl

http://www.youtube.com

Ett första smakprov från Peter LeMarcs kommande album. Albumet ”Svag doft av skymning” släpps den 26 september.
Skrivet av: Tuija | 26 december 2011

Hej Matias…

dag känner jag att jag bara måste få skriva och prata med d ig. Har mycket ångest och saknar dig så. Jag kan inte förstå att du nu varit borta i 9 år! Herre Gud, hjärtat … Hur har du kunnat vara borta så länge och jag kvar utan dig????

 

Just idag väller saknaden och smärtan efter dig. Om du bara visste vad ont det gör i mig att ha förlorat dig. Du vet den där, Aldrigheten….den är svår att handskas med.

Jag är så ledsen, men jag kan inte gråta. Stoppar allt inom mig just nu för jag är rädd att jag går sönder totalt om jag börjar gråta. Kan du förstå det? Tiden läker inga sår, blir bara en skör hinna som brister ibland, som idag. Bara du i mina tankar. Fan, sorry men jag älskar dig så och jag saknar dig så otroligt mycket.

Funderar på hur det kunde ha varit..Allt som inte blev, det är smärta. Detta helvete att mista sitt barn..ja, du vet det går inte att förklara för dom som inte varit och är där. För det är så det är, vi ÄR där hela, hela tiden.

Julafton var bra, mycket flams och skratt, julklappar och allt det där du vet som vi brukar – men stolen, din stol gapar extra tom. Känner hur jag är lättirriterad, arg, ledsen, menar ju inget illa men det blir så tokigt då saknaden kommer. Tycker jag handskas bra med det, men som sagt var Matias det brister ibland.

Funderar på vad du gör där uppe i Änglarnas stad. Jag tror att du tar emot dom nya Ängla barnen som kommer och är vilsna. Du med ditt stora hjärta, härliga leende, omtanke om andra, visar och hjälper dom tillrätta.

Nu har ju även Johanna kommit , henne kände du ju lite. Robin, en väninnans son har också kommit – ta väl hand om dom nu. Jag vet att du gör det…’

Idag gör det så ont att vara Änglamamma, mer än vanligt..

 

Älskar dig, saknar dig!!!!!

 

 

Skrivet av: Tuija | 04 oktober 2011

Ett nytt liv

har det blivit härhemma och det är så skönt. Imorgon ska barnen och jag fixa matsäck och gå ner till rastgården tillsammans där Harald kommer att få springa lös och raca ordentligt.

 

En kompis har han fått också Diamond, Även kallad D. En amstaff ras eller nåt. Lit gruff och puff, två hanar med D är tre å så det har gått jättebra. Här ska ni få se lite bilder på älskad fin Harlad.

 

Vår fina Afghan hund Harald och min underbara son Adrian!Harald.

Skrivet av: Tuija | 30 september 2011

Ny början…

Igen och igen..Känns det som. Harald   Mmmm, livet är tydligen möjligt med nya början, nya tankar, nya...liv. Just nu mår jag gott mycket gott. Det har inte varit så enkelt alla gånger att vara utan vovve i 1,5 år..Men jag har sagt konstant nej! Då jag fått förfrågan..men när frågan om Harald kom så [...]

Jag cyklar tex med honom i princip varje dag, om inte annat så varje dag. Tar det lugnt och försiktigt, gå, cykla, gå och sen cykla igen. Harald gillar det skarpt, å det ser ut så iallafall. Cyklar oftast ner till hundrastgården. Jag tar med lite kaffe, fikar, busar och har hans mjukisdjur med som han fullständigt älskar.

 

Skrivet av: Tuija | 29 september 2011

Knäpp man är :-))

Ja, det är  ju inget nytt. Men det här tar nog priset. Vaknade i morse av att Harald ville ut. Ser att han bitit sönder vår skinnsoffa lite. Jag muttrar och han går iväg.

Promenixar en sväng och går sen in via altandörren. Jag har lärt Harald sitt och sen tar jag av honom kopplet, han är jätteduktig. Bara det att det kan ENBART enligt honom göras i hallen. Så vi traskar glatt (ja han var glad då, jag muttrade fortfarande) genom hela vardagsrummet fram till ytterdörren dsätter sig och väntar på att kopplet ska tas av. Jag blir verkligen full i skratt. Plockar upp lite ludd från golvet och muttrar ”Han får fan ingen mat idag” hahahaha. Det tog väl priset!

Klart som sjutton han ska ha mat oavsett vad, men var tanken kom ifrån har jag inte en aning! Skrattade för mig själv härhemma.

Skrivet av: Tuija | 27 september 2011

Vi har ”halvbebis!”

Nåja, slyngelålder iallafall. Vi har skaffat världens vackraste Afghan! Han är helsvart med ett vitt tecken på bröstet som ser ut som ett hjärta. Nu har han bott hos oss i 4 veckor och det har fungerat kanonbra – det jag har problem med är att vänjs honom vid att vara ensam hemma, så har ni bra tips så tas det tacksamt emot.

 

Cyklar mycket med honom, ja just det vi döpte honom till Harald:-) Han är en omplacerings hund. Han var 15 månader då han kom och han beteede sig som hemma direkt! Har fixat en back-up om det skulle vara nåt. Långa och många promenader – fan känns som om jag är med igen, i tillvaron. Cyklar gör vi, går, cyklar och går, tar det försiktigt såhär i början.

 

Det bästa han vet är mjuka ”pipmjukissaker”:-) för vovvar. Tänk om jag hade en kasse att bara hälla sånt ur. Harald och jag cyklar i princip ner varje dag på hundrastgården. Ja, oki då, varje dag, kan bli vartannat. För jag kan INTE ha honom lös utanför inhägnat område, hrmpfff…

Men det kommer kanske. Det har varit/är ibland mycket spting i denna Harald. Älskar barn! Har smitit hemifrån två gånger och ja, jag har hämtat honom på skolgården där Adrian går, mindre kul.

 

 

Foto på Harald kommer vartefter, Tackar för alla tända ljus, tankar på Matias dödsdag – det betyder så mycket. Och jag lovar er att Matias nog tyckte att jag varit utan, det som ger mig en pusch framåt, Harald. Harald ser jag som ett tecken i rätt ögonblick, kommer orka ett tag till!

Skrivet av: Tuija | 06 september 2011

11-12 septenber

Älskad Matias, mitt hjärta, stjärna och sol (jajaja, vi bråkar inte länge om vem som ska vara vad) Alla ni mina tre barn är det!

9 år, kära vännen, Älskade sonen min Matias vänner som fortfarande håller kontakt med mig ja alla ni som finns. Jag är så tacksam för er. Jag vet att Matias utstrålade kärlek och glädje, många vilsna själar har vi haft här.

Matias var den som alltid, alltid brydde sig värnade om. En sak vet jag med besädmdhet (jajaja, jag vet mer..:-)) han hatade rasim i alla dess former! Det var inte lite ilska, det var mycket…agg mot rasism.. fråga Davve, he he he

Det skulle vara häftigt att göra nåt anti antirasiskt i Matias namn…

Du kommer alltid finnas i mina tankar och i mitt fina minne, i mitt hjärta

Du gjorde så mina tårar kom, när du föddes, när du slog dig, när du blev sårad och besviken, när du..dog. Jag bara skrek och skrek, och skrek..Det var hemskt och är hemskt.. Du kommer alltid att finnas i mina drömmar och i mitt hjärta. Jag kommer aldrig att glömma dig det kommer kännas alltid dåligt och svårt utan dig i livet nu, i livet efter….Älskade sonen – men livet rullar på.
Hur det gör det – vet jag inte.

Men jag försöker kämpa på- Iband går det oki ibland är jag nere i gropen och famlar och ropar efter hjälp…om jag orkar..använda min röst. skriker tomt och valhänt inom mig…

Varje dag, saknar dig och din röst jag kommer alltid vara ledsen inom mig och vara glad utå, de dagar jag orkar….
Man kan inte vara ledsen jämt.. Jag gråter varje dag och ibland kommer det tårar också..

Hela livet kommer jag sakna dig, för alltid in i evigheten
Alltid finns du inom mig för alltid jobbigt och svårt utan dig. Saknar i allt!

Jag har tur i mitt liv, jag har dina syskon, Tilda coh Adrian – det är dom jag Kämpar för.

…..du behöver inte vara orolig för oss, vi fixar det.

,För vet du vad Matias- du behöver inte mig mer……. *Står på tå, puss på halsen ” Jag älskar dig var rädd om dig nu ikväll!”

Du är i Änglarnas stad och jag vet att vi kommer att återförenas en dag igen.

”Som ett sandkorn, alabaster blek. Hela mitt minne har suddats ut och här finns inget kvar mer än bara en bok men blanka sidor..Bok med blanka sidor! Peter Le Marc självklaty:-)

Skrivet av: Tuija | 02 september 2011

3 september imorgon

Och tänk vad det triggar igång mycket inom mig, trots att det gått 9 år snart. 9 år i livet efter!! Jag som inte trodde jag skulle överleva en sekund ens, utan Matias.

3 september 2002 är sista gången jag fick se mitt barn. Han åkte tillbaka till Finland efter permission hemma. Minns för alltid hur han satt i bilen, hur Tilda och jag sprang en bit utmed, kastade slängpussar, hur Matias log, Adrian som satt med i bilen. Sen dess har jag inte fått se mitt barn.

Hade en hemsk mardröm härom natten. Drömde hur Jukka och jag träffades, Matias pappa, han berättade för mig att han hade fått se Matias i kistan. Hur arg jag blev för vi hade ju bestämt att INGEN skulle få se honom. Kistan fanns kvar och jag tittade trots allt också. Han var inte alls så skadad, såg ut som om han sov. Han hade sin gröna tröja på sig, jag pussade, grät och skrek. Vaknade med ett ryck och sen var den nattsömnen borta.

 

 

Skrivet av: Tuija | 23 juli 2011

November senast

Det är ju lite vansinne att ha en blogg där tiden mellan inläggen kan ta så lång tid. Å andra sidan heter den ju Då och Då:-)

Vad harhänt här hos oss? Jo, för det första har vi flyttat, känns mycket bra. Vi bor i samma område men i en trea. Jag sover i vardagsrummet och har det så fint i mitt ”rum” som jag skärmat av med ett draperi.

Tapetserat har det också blivit här. Kök, hall och Adrians rum – en kompis till mig som är målar/tapetserare har gjort det. Hur ska jag någonsin kunna tacka honom för det??

Adrians rum är så häftigt och fint. tre gröna  väggar och en beige vägg, mycket snygt och går man in i hans rum blir man bara så glad, så glad.

Tilda ville inte ha nya tapeter och det hon har nu är snyggt – ljusa tapeter.

Måste medge att flytten har tagit mycket kraft och energi från mig. Jag bodde ju i samma lägenhet i 19 år!! Jag har fått fram mycket Matias saker. Gråtit mycket och bestämt vad jag ska göra med sakerna. Trodde jag hade fixat det, Matias saker, barnen har ju fått mycket. CD-skivor, böcker osv. Idag tex har Tilda gått omkring i en Matias tröja:-) Det glädjer mig.

Obduktionsprotokollet kom fram – och jag borde inte läst men var ju tvungen. Läste, grät och läste. La sen undan. Vad gör man med sånt?? Kastar?? Ja, jag vet inte.

Jag läser ju mycket, har massor med böcker som nu ligger i förrådet..De får inte plats. Jag har en kompis som ska hjälpa mig att fixa en vägg med konsoler så att jag får hyllor ovanför min vägg. Allt tar sin tid.

Jag har fått träna mig i tålamod den sista tiden, inte det lättaste men mycket nyttigt för mig. Tålamod…mm en viktig sak i  livet att lära sig. Har nån av er fått träna er i nåt? Ja, typ som jag tålamod?

Ska försöka bli bättre på att skriva här, men har haft ”ord-torka” och sen har jag tränat tålamod!:-)

Older Posts »

Kategorier

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.