Nåja, slyngelålder iallafall. Vi har skaffat världens vackraste Afghan! Han är helsvart med ett vitt tecken på bröstet som ser ut som ett hjärta. Nu har han bott hos oss i 4 veckor och det har fungerat kanonbra – det jag har problem med är att vänjs honom vid att vara ensam hemma, så har ni bra tips så tas det tacksamt emot.
Cyklar mycket med honom, ja just det vi döpte honom till Harald 
Han är en omplacerings hund. Han var 15 månader då han kom och han beteede sig som hemma direkt! Har fixat en back-up om det skulle vara nåt. Långa och många promenader – fan känns som om jag är med igen, i tillvaron. Cyklar gör vi, går, cyklar och går, tar det försiktigt såhär i början.
Det bästa han vet är mjuka “pipmjukissaker” för vovvar. Tänk om jag hade en kasse att bara hälla sånt ur. Harald och jag cyklar i princip ner varje dag på hundrastgården. Ja, oki då, varje dag, kan bli vartannat. För jag kan INTE ha honom lös utanför inhägnat område, hrmpfff…
Men det kommer kanske. Det har varit/är ibland mycket spting i denna Harald. Älskar barn! Har smitit hemifrån två gånger och ja, jag har hämtat honom på skolgården där Adrian går, mindre kul.
Foto på Harald kommer vartefter, Tackar för alla tända ljus, tankar på Matias dödsdag – det betyder så mycket. Och jag lovar er att Matias nog tyckte att jag varit utan, det som ger mig en pusch framåt, Harald. Harald ser jag som ett tecken i rätt ögonblick, kommer orka ett tag till!
Senaste kommentarer