Och tänk vad det triggar igång mycket inom mig, trots att det gått 9 år snart. 9 år i livet efter!! Jag som inte trodde jag skulle överleva en sekund ens, utan Matias.
3 september 2002 är sista gången jag fick se mitt barn. Han åkte tillbaka till Finland efter permission hemma. Minns för alltid hur han satt i bilen, hur Tilda och jag sprang en bit utmed, kastade slängpussar, hur Matias log, Adrian som satt med i bilen. Sen dess har jag inte fått se mitt barn.
Hade en hemsk mardröm härom natten. Drömde hur Jukka och jag träffades, Matias pappa, han berättade för mig att han hade fått se Matias i kistan. Hur arg jag blev för vi hade ju bestämt att INGEN skulle få se honom. Kistan fanns kvar och jag tittade trots allt också. Han var inte alls så skadad, såg ut som om han sov. Han hade sin gröna tröja på sig, jag pussade, grät och skrek. Vaknade med ett ryck och sen var den nattsömnen borta.
Senaste kommentarer